Kris...

Jag trodde det hade ngt med födelsdagen, och alla dess händelser, som gjorde att jag inte längre var så motiverad att hålla ständig koll på blodsockret, men tydligen så var det ngt annat. Detta är det lömska med diabetes... Det finns där hela tiden även när jag slarvar och bara inte orkar engagera mig i träningen. Igår när jag skulle träna kände jag mig trött, hängig, sur och aningen lat. Allra mest kände jag för att ligga kvar hos Alvis efter jag fått henne att sova middag. Med facit i hand är det nog detta jag skulle ha gjort. Gick till det lilla rummet för att sätta igång med träningen. Började med att hoppa hopprep... Ungefär var tionde hopp fastna mellan lilltån och ringfingertån. Om jag var sur när jag började så var jag nu rasande. Hoppade och höll på lite med en hantel men motivationen var lika låg som Glocalnet. När det var dags för armhävningarna som jag brukar kunna ta ut mig mest på... Ner...upp neeeeer, jag orkar inte. Skiter i allt ihop och vips står jag i duschen svinförbannad och vill bara ha godis och glömma allt som har med träning och diabets att göra. Sagt och gjort. Somna till fotbollen på tv och kände mig en aning ofräsh. Uppvaknandet på morgonen hade allt detta få gro, och jag hade vid detta tillfälle en känsla av Cruse syndromet. Bananflugorna hade inte längre siktet inställt på bananerna...tror jag inte behöver skriva mer än så...jag har ju smarta läsare på min blogg. :-)

Hur som helst har precis tagit ett test nu med resultatet 7,1, och tränat ordentligt. Hoppas det bara var en svacka. Känner mer och mer att jag och min underbara sambo behöver komma igång med andra aktiviter så jag kommer ifrån detta lilla rum snart.