fredag 27 juli 2007

Kanalen runt


Tanken föddes redan kvällen innan, men att känslan och energin skulle vara kvar i samma ögonblick jag slog upp ögonen kunde jag aldrig tro. Jag skulle ut och plocka tredje dagen i följd med en hälso-aktivitet. Den här gången stod löpning på schemat. Löpning är en gärning som för mig närmast förknippas med tortyr, men jag hade bestämmt míg. Blodsockret var justerat med en kolhydrats-rik prefrukost i form av 2 glas oboy och en rejäl bit hönekaka.


Darrandes med händerna snörade jag mina föråldrade joggingskor, och det dära typiska magknipet när man vet att något kommer att gör ont infann sig. Jag ska inte ge vika, jag ska i alla fall släpa mig runt 3 km. Väl när ytterdörren slog igen bakom mig tog jag de första joggingstegen. Känns bra, tänkte jag, lugn nu bara och försök att njut av att jag kommit ut istället för att illrusa de första 100 metrena för att sedan inse att jag inte är någon långbent Kenijan och fullständigt svimma av utmattning. Höll mig lugn och jag njöt i flera minuter. När jag kom till stället där jag är tvungen att vända om för att springa 3 km, kände jag mig hör och häpna mig helt avslappnad. Trots att det var en ansträngning hade jag lyckats att sjunka in i något meditationsliknande tillstånd då jag hade tänkt på min underbara sambo och lilla Alvis.


Valet var tvunget att tas snabbt 3 km eller 5 km. Valet blev aldrig taget...fast endå. Jag vände aldrig och nu hade jag en dubbelt så lång tortyr-sträcka att klara av. Nu spred sig paniken att jag inte skulle klara av sträckan utan att gå. Då hände det...rösten av min smått militanta far: - Om man bestämmt sig för att springa en sträcka så springer man, annars är man VEK! Dad, I gonna make you proud, tänkte jag. Faan jag ska fixa detta. Så där löjligt höll det på ett ganska långt tag innan jag förstog att jag återigen hade sjunkt in i tankevärlden, fast den här gången om att JAG har bestämmt mig för att jag ska hålla i detta både tillbaka till lägenheten och i övrigt fram till att vi ska åka till Italien.


Vips nu är det bara kanske en 1 km kvar...ser ut och vara uppför och på asfalt. Nu kom allt på en gång stelbenthet, mjölksyra och vart faan tog luften vägen?

Efter ca 6 min så kom jag i mål...panikaktigt så letade jag efter något att sätta mig på. Lungorna brinner och benen kan snart inte hålla mig uppe. Där! En trappa. Sätter mig och allt bara snurrar. Andas, andas och vips en känsla av seger och tillfredställelse. Hurra, jag klarade det!

Inga kommentarer:

I'm on fire 🔥

Förra veckans roddmaskin 30 min på nivå 12, och nytt justerat träningsprogram.  Nu jäklar.. 😀